Kreativa cykler?

Det är en sån period. Jag borde ha insett det för längesen istället för att grinig och sur gå omkring med frustrationen som en surrande fluga vid mitt öra.

Jag är rastlös, sur och tycker att ingenting händer. Och det som ändå händer går alldeles alldeles för långsamt. Jag funderar och tänker och försöker hitta en lösning som gör att allt inte känns så jävla tråkigt.

Men det har hänt så många gånger att jag vet att det bara är en fas, som kommer gå över och reslutera i något annat.

Perioden efter ett avslutat projekt är alltid skitjobbigt. Eftersom jag drivs av utvecklingen och att se målet därframme. Strävan efter att göra något så bra som möjligt är också en process som kan vara jobbig men den frustrationen är ingenting mot den som infinner sig efter att något är avklarat.

Men nu då? Var det här allt? Vi måste ju fortsätta att utveckla, förbättra, gå vidare med nya saker. Det finns alltid något som kan göras bättre och smartare. Eller det bästa, något helt nytt som ingen har förväntat sig.

Jag vet att det kommer, att alla andra också ser det så. De har bara inte kommit dit än. De är nöjda med vad vi åstadkommit medan jag var nöjd innan, när vi var på väg. Och nu när vi är framme är jag mest frustrerad över att utvecklingen har stannat.

Men, grejen är att de här perioderna behövs. Det är frustrationen över alltings tråkighet som föder nya idéer och tankar om hur saker kan utvecklas och som i slutändan leder till något nytt.

Men inte är det roligt…

Det här är jag nu

Det här är jag nu

 

  • Arkiv

  • Kategorier

  • Meta