Äntligen lite substans

Precis när jag trodde att #twitterelit-debatten hade nått botten i fånighet skrev Unni Drougge ett par riktigt bra inlägg på sin blogg. Läs bara!

The Big iFamily

och

Vem älskar internet?

Jag för min del hoppas att debatten fortsätter, men nu på en liten högre nivå än pajkastning kring vem som är elit eller inte.

 

 

 

 

 

 

 

Annonser

Hur man förlorar 1000 följare på en kväll

Om Bubblan #twittereliten och early adopters

Mitt lilla utbrott om #twittereliten häromdan fick oväntad spinn, besökarna på bloggen ökade med några hundra procent, kommentarerna på twitter och Google+ (där det egentligen startade) var många.

För min del slutade det kanske lite oväntat med att jag raderade mitt twitterkonto. Inte i ilska (även om jag blir ledsen av att diskutera med människor som har uppenbara manschauvinistiska tendenser) utan mer av en trötthet som jag har känt under en längre tid.

Det som hände med mitt twitterkonto, utan att jag egentligen märkte det, var att människorna jag följde till slut enbart bestod av folk som jobbar med media, webb, PR och sk early adopters.  En liten del av dessa kommer från den gamla Jaiku-bubblan som (nu är jag inte helt säker men det är såhär jag har fått det förklarat för mig) var en tjänst liknande twitter, som fanns innan twitter och användes av en ganska begränsad grupp.

Som inom alla homogena grupper odlas inom bubblan och bubblans utkanter en åsiktsgemenskap, där de som är med har en uppsättning gemensamma åsikter och uppfattningar. Som till exempel att det inte finns nån #twitterelit och att de som på något sätt skulle hävda att det finns ledande personer på den sociala-media-planen är ängsliga och avundsjuka (eller nåt sånt, elit är det fulaste man kan säga i bubblan och ibland får jag twitter-tourettes och måste skrika det rakt ut flera gånger)

Självklart finns det ledare och följare – det gör det i alla sammanhang. Att kalla early-adopters, PR-konsulter och webbevangelister för en elit är kanske att ta i, men vill man framkalla en reaktion är det definitivt ordet man ska använda.

Den sociala-medie-eliten, webb-eliten eller twittereliten kan liknas ungefär vid den vanliga medieeliten. Alla som någon gång läst journalistik vet att det hos journalister finns en stark känsla av att vara oberoende och spegla verkligheten – att vara en sanningssägare helt enkelt. Och den som ifrågasätter den rådande sanningen är inte speciellt populär där. Ungefär samma självbild verkar finnas hos early adopters. Det är de som testar saker först och vet hur man gör och varför.

Men jag gillar early adopters. De går före, testar nya saker, ser var utvecklingen på webben är på väg och sprider det vidare till sina följare, driver utvecklingen vidare helt enkelt.

Problemet är bara att bubblan i mina ögon har blivit inavlad. Man diskuterar sociala medier i sociala medier och samtidigt som man lever på att sprida sin kunskap vidare och lär företag hur de ska handskas med sociala medier har man inget egentligt intresse av att sprida användningen till en större grupp.

Man trivs så mycket i sin bubbla i sin bekväma åsiktsgemenskap och med sina gemensamma värderingar att man tycker att det är bra så. Man har inget behov av att göra sociala medier till något annat än en plaskdamm för PR-konsulter, journalister, tekniknördar och politiker.

Det hela blir lite som ett virtuellt Almedalen, man pratar så mycket med varandra att man har glömt att det finns massor med människor utanför den egna bubblan som har helt andra intressen och som kan använda nätet av helt andra behov.

Det blir jättetydligt när man tycker att debatten kring sociala medier i almedalen är på en för låg nivå, samtidigt som den stora massan är totalt ointresserad av huruvida Carl Bildt twittrar eller inte. Klyftan mellan de som använder sociala medier dagligen och de som inte gör det är så stor att det känns som om man talar olika språk.

Jag tycker att internet och sociala medier är underbart. Att vanliga människor (som alltså inte jobbar själva med journalistik, PR eller politik) på allvar har möjlighet att göra sin röst hörd och i viss mån utmana mediers och politikers åsiktsmonopol och agendor är revolutionerande.

Jag förstod storheten i det när jag precis skapat mitt twitterkonto i början på 2009. En av de första människor jag började följa var Gudrun Schyman (jag hade läst nånstans att hon använde twitter) och min glädje var enorm när jag skrev en fråga och fick svar. Att kunna diskutera sakfrågor direkt med en ledande politiker! För mig var det helt fantastiskt.

Jag tycker att fler borde blogga, twittra, hitta sina gemenskaper på nätet och använda de tekniker som finns tillgängliga för att skapa, diskutera, förändra och berika sina liv.
Men jag vet inte om den bubbla av early adopters, journalister och PR-konsulter som jag tidigare diskuterat med är intresserade av att diskutera samma saker som jag.

Så därför förlorade jag 1000 följare på en kväll, och börjar nu om med twitter på mitt sätt.
Självklart får ni gärna följa mig på twitter (@RealRaftsjo)  men den här gången ska jag försöka bredda mitt flöde till att innehålla mer än bara meta-meta-meta-diskussioner.

En som iallafall erkänner sig till twittereliten är Emanuel Karlsten – ett ganska gulligt inlägg

Inviteshysteri

I dagarna släpptes en förhandstitt på Googles projekt Google+ och redan haglar tiggeriet (som faktiskt känns rätt oseriöst och fånigt) efter invites att testa tjänsten.  Många som testat höjer den såklart till skyarna (efter en dag?).

Skeptiker som jag är hade jag tänkt skriva ett långt blogginlägg om varför din granne kommer välja Facebook framför Google+ oavsett intuitivt gränssnitt eller andra features. Men sen såg jag ett bra blogginlägg från Brit Stakston på JMW så jag länkar helt enkelt dit och säger amen.

Och nä, jag är inte bitter. Tänker inte tigga till mig en invite

Delar med mig av det göttaste

Kom på mig själv häromdagen att jag är rätt bra på att dela med mig av läsvärda artiklar och sånt jag gillar på jobbet. Där har vi Yammer,  en twitterliknande tjänst för företag, den brukar jag spamma med alla mina favoritartiklar, blogginlägg och annat jag tycker behöver spridas på jobbet.

Men varför sprider jag inte på bloggen också? Det kan ju faktiskt finnas andra än mina stackars kollegor som är intresserade av vad jag tycker om. Så här kommer en sammanfattande lista på läsvärdheter från de senaste veckorna*

*för den som är orolig kan jag försäkra er om att jag inte kommer sluta posta dåliga dagens outfit till förmån för länklistor som jag hoppas ska ge mig credd och länkjuice (vilket vidrigt ord)

The Social Media Squid

Jag vet inte vad jag ska kalla mig för, i jobbsammanhang that is. På mitt visitkort står det webbredaktör men det säger ju inte allt tycker jag.
Så nu efter mycket tänkande (eller typ en kvart om jag ska vara ärlig men det är mycket för min del) har jag kommit fram till att jag ska kalla mig för…

Social media squid! kan det bli tydligare? För säkerhets skull lägger jag till en illustration

Jag älskar Nike

Nike måste vara typ bäst i världen på att förstå sina kunder. Jag tycker allt jag har sett från dem de senaste åren har varit klockrent. Och de har världens bästa facebookkampanjer.

Just nu kan man bygga sin egen Nike-free sko på Facebook. Jag har redan gjort minst tre snygga par (Det enda felet är att man faktiskt inte kan köpa dem). Här är ett par snygga som jag absolut skulle kunna tänka mig. Tänk att springa omkring med de här på fötterna, vilken glädje!

Gör dina egna Nike-skor här

Inkstagram

Nu börjar det poppa upp webbappar till instagram som är en av mina absoluta favorit iphone-appar. En av dem är inkstagram, mycket snygg och användbar tycker jag och passar på att tipsa om en av mina favoriter i flödet.

Astrodub som jag tror bor i New York tar helt underbara bilder på streetart och grafitti. Jag blir fruktansvärt sugen på att resa när jag ser hennes bilder. Här är ett urval.

  • Arkiv

  • Kategorier

  • Meta