Läsvärt om journalistik och sånt

Samtalet kring framtidens journalistroll fortsätter och jag följer den med stort intresse även om jag för tillfället inte känner att jag har varken tid eller lust att engagera mig i den.  Men det har skrivits en hel del bra och intressanta saker i ämnet på sista tiden som jag tänkte dela med mig av.

Häromdan var det också diskussion om bland annat #ajour på publicistklubben, det går också att titta på här. Och för alla som kanske jobbar med media eller bara som jag är intresserade av journalistik rekommenderar jag Sveriges första knytkonferens om journalistik Trollen och rollen den 19 november i Sveriges Radios lokaler.

Själv har jag andra saker för mig (läs husrenovering) men hoppas på att det kommer twittras och livesändas eller kanske bloggas från konferensen i efterhand.

Min förhoppning är att det i framtiden kommer komma nya tekniska innovationer och affärsmodeller som gör att vi fortfarande om några år kommer ha en bra kvalitetsjournalistik som höjer sig lite över retweetade youtubeklipp.

Om Spotify kan tjäna pengar på musiklyssnande, varför skulle inte bra journalistik kunna betala sig? Varför inte ett Spotify för mediekonsumtion? Skulle det vara så otänkbart?

#journalistrollen och journalisttrollen

(var ju tvungen det är en så bra rubrik fast det inte har så mycket med min bloggpost att göra)

Nu när framtidens #journalistroll återigen är på tapeten på twitter hade jag så gärna velat skriva nånting. Men det vill inte riktigt formulera sig. Därför blev jag så glad när jag läste det här i SvD idag. Det sätter liksom fingret på det naiva i ”alla är journalister”. Här är ett ganska elakt men träffsäkert citat:

Det som är sant och relevant finns bakom det nät av propaganda och lögner som rewritande journalister på Sveriges redaktioner dagligen trycker ner i halsen på dig via pressmeddelanden och byrånyheter med officiella uttalanden.

Läs hela kolumnen  här: Riktiga journalister vågar vara på plats

 

 

Stuff moderaterna did NOT

Börjar min dag med att läsa att moderaterna säger nej till kvotering av kvinnor i bolagsstyrelser. Vad är nytt under solen liksom?

Men det som gör mig sur och förbannad och får mig att längta ännu mer efter dagens karateträning är det som kommer efter. Partiet ska ”arbeta aktivt och våga prova olika lösningar”. En mening som är totalt intetsägande om man tittar till vilka förslag moderaterna tidigare haft för att öka andelen kvinnor i bolagsstyrelser.

Jag kan hålla med om att kvotering kanske inte är optimalt, men som åtgärd är det iallafall bättre än skitsnack och ingenting. Att kvotera in kvinnor i bolagsstyrelser anses vara kränkande. Kränkande för vem? Hela tankesättet påminner mig starkt om den där hockeykrönikören som menade att kvinnor var sämre på allt (hittar inte krönikan, den är nog borttagen av hockeysverige).

Är det så att informellt inkvoterade män blir kränkta av att en kompetent kvinna tar plats i deras styrelse? Eller ännu värre, en kvinna som är lika inkompetent som de själva?

Men om vi nu skiter i kvotering som ju har sina för- och nackdelar så undrar jag bara. Vad är det för lösningar man vill prova för att få in kvinnor i bolagsstyrelser?  Öppna för kvinnor att gå med i frimurarna?

Om den geografiska klyftan mellan nya och gamla medier

Eller varför vi måste höja blicken lite i den pågående elitdebatten

Jag funderade (senast igår faktiskt) på vad som hände med förortsjournalistiken och när jag idag läser på DN om att nya tidningar vill ge en annan syn på förorten blir jag både glad och bedrövad, och undrar vad det var som hände egentligen? Eller snarare, varför så lite har hänt.

Det fanns för ett par år sedan en vilja att bredda det svenska medieperspektivet till att innehålla fler röster och infallsvinklar än den traditionella vita medelklassens.

Gringo och mitt eget Slummer samt den numera etablerade Södra sidan som ger ut lokala nyheter i södra stockholm var alla delar av en rörelse som kände ett behov av att bryta med perspektiven, se saker från andra håll och sticka en pinne i den svenska mediemyrstacken. Medborgarjournalistik var ett ord som ofta nämndes i sammanhangen och jag tror att det var DN som till och med hade en egen redaktion för medborgarjournalistik.

Sen kom den stora sociala-medie-boomen. Plötsligt kunde alla skapa en blogg, ett twitterkonto och en facebooksida.  Internet für alle och digital demokrati skulle i grunden revolutionera det svenska medielandskapet och det fanns en känsla av att utvecklingen på webben skulle komma att revolutionera världen.

Och visst har de nya medierna tagit plats i det offentliga samtalet. Numera refereras det om inte ofta så ändå ganska frekvent till både bloggar och twitter i gammelmedia (d vs radio, tv och tidningar) och den som är aktiv i sociala medier har ganska stora möjligheter att påverka det offentliga samtalet. Ett bra exempel är blogginlägget sveket som kom att dominera de sista dagarna av förra årets valrörelse.

Men vad har egentligen förändrats? I grunden?

Fortfarande har vi ett medieklimat som göder och återupprepar de stereotypa bilder av storstad mot förort (och för den delen storstad mot landsbygd) där den välanpassade medelklassen har det sk problemformuleringsprivilegiet.

Det blev väldigt tydligt för mig när jag läste artikeln om de nya förortstidningarna att ingenting egentligen har förändrats under de senaste sex åren. Trots en omvälvande medieutveckling där de gamla jättarna tampas med vikande lönsamhet och nya kreativa initiativ borde ha större chanser än någonsin att lyckas så pratar vi fortfarande om samma saker.

De gräsrotsinitiativ som föds ur förortsbornas frustration av att bli marginaliserade och inte tagna på allvar sker fortfarande till största delen i gamla traditionella medier. De skriver papperstidningar när journalistkåren själva håller på och vänder papperstidningen ryggen. Och på så sätt blir den digitala klyftan synlig på ett nästan geografiskt sätt. (en kreativ människa skulle säkert kunna ploppa ut de svenska sociala-medie-användarna på en google maps-karta)

Inom twittereliten pratar vi deltagande, interaktion och sociala medier (med varandra) samtidigt som förortsrörelserna hyllar papperstidningen.

Vi pratar om varandra istället för med varandra.

– Är det på papper är det påriktigt. Allt händer på internet ändå, i alla fall för oss ungdomar. Vi är ute på Facebook, vi msn:ar och mejlar, en stor del av vår värld är där. Vi behövde något mer äkta, något som man kan se och ta på, det blir mer på allvar då, säger Ailin Moaf.

Och det är där jag tycker vi borde diskutera elitproblematiken.

Att tillhöra en politisk, ekonomisk och medial elit, är inget dåligt i sig och jag håller med Joakim Jardenberg om att det är skillnad på elit och elitism. Men jag tycker att vi som tillhör en begränsad och priviligierad grupp har en skyldighet att inte stänga in oss i vår lilla ankdamm och bara vara nördiga med varandra. Det är det jag menar med elitism.

Det handlar inte om vem som är bäst på att twittra, vem som har högst klout eller vem som har flest followers i en begränsad krets av tyckare, påverkare, konsulter och politiker.

Om vi lyfter blicken lite så tycker jag att vi alla borde fundera lite över vad vi ca 36 000 aktiva svenska twittrare gör med vår makt att påverka. Det kanske låter pretentiöst men den som inte ser sin egen roll i sammanhanget kommer aldrig heller förstå hur bristen på perspektiv kan begränsa.

På twitter ler vi åt Filip och Fredrik,  vrider oss av skratt åt Hitler-filmer om #sswc , nickar igenkännande åt karikatyrerna i Solsidan och håller ihop vår föreställda gemenskap med ett osynligt kitt av gemensamma referenser.

Ja det förekommer såklart människor av alla bakgrunder med olika intressen, men låt oss vara ärliga en stund. De som idag dominerar samtalet i sociala medier är journalister och PR-konsulter, och hur mycket mångfald hittar man där? (det finns säkert nån som nu kommer hävda att PR-branschen är den mest mångfaldiga bransch som kan hittas, lite som politosfären)

Till sist. Jag vet att det finns många som nu kommer hävda att detta är kommunistisk tramspropaganda, att mångfald i sig inte är något eftersträvansvärt om det inte genererar pengar. Och på det svarar jag bullshit.

Mångfald är eftersträvansvärt eftersom det vidgar våra vyer, provocerar oss att ifrågasätta oss själva och tvingar oss att se saker från helt andra håll. För hur ska vi kunna tänka utanför boxen om vi inte ens ser var boxen tar slut?

Det är inte mitt fel (bara lite organiserad ansvarsflykt)

Förr i tiden, för några år sedan, brydde jag mig om saker. Jag blev upprörd av orättvisor, folk som for illa, att kvinnor i allmänhet tjänar mindre än män, av ohämmat utnyttjande av människor.

Men jag upprörs inte längre. För mitt eget välbefinnandes skull väljer jag att inte se eftersom jag inte vet om jag skulle kunna leva med att ta in hel världens orättvisor hela tiden.

Men så skrev Essa det här, om två barn som ska skickas till ett land där de inte känner någon och inte pratar språket, skiljas brutalt från sin mamma och den enda värld de känner till.

Och jag tänker på hur ansvarslösheten brer ut sig. Eller som Susanna Alakoski skriver i boken ”håpas du trifs bra i fengelset”. Om den organiserade ansvarsflykten.

Det är ingens fel att vårt samhälle, som vi lever i och upprätthåller, begår grymma övergrepp på barn. För det är lagarna som styr, och systemet följer lagarna och politikerna kan inget göra, och inte uttala sig i enskilda fall och om det är systemet det är fel på kan vi se över systemet och tillsätta en utredning. Som om några år kanske kommer fram till att det är systemet det är fel på.

Och vart fjärde år har vi val. Då letar vi strategier för att nå väljare och väljargrupper. Och vi kan sälja ut de svaga och de sjuka till förmån för medelklassen  för statistiken visar att de där arbetslösa ändå inte orkar ta sig till röstlokalen.

Och det spelar ingen roll om politiken är röd eller grön eller blå för i slutändan är det folket som bestämmer. Och om folket har bestämt att folket vill ha mindre i skatt eller billigare mat då är det upp till politikerna att följa folkets vilja.

Och ingen kan ta ställning eftersom vi bara gör som chefen, statsministern, partiet, marknaden säger. Det är inte mitt ansvar säger vi.

Det är skolans ansvar att se till att elever inte mobbas. Men rektorn kan inget göra för pengarna från kommunen räcker inte till fler lärarare som kan se barnen. Det är riksdag och regering som bestämmer säger kommunen. Och riksdagen och regeringen bestämmer bara vad väljarna har beslutat att de ska bestämma. Och föräldrarna kan inte hjälpa vad barnen gör i skolan så det är skolans fel.

Och så ramlar folk mellan stolarna, fastnar i systemet, ramlar runt mellan myndigheter som tyvärr inget kan göra eftersom det inte är deras fel. Det är beklagligt att människor trillar genom skyddsnätet säger vi. Så ska det inte behöva vara säger vi.

Och varje vecka läser vi om nya flyktingar som skickas till länder där de riskerar tortyr, cancersjuka som inte får pengar från försäkringskassan, familjer som splittras för att mamma råkar vara från Ryssland och pappa från Etiopien och ingen av dem har egentligen rätt att vara här.

De är undantagen säger vi. På det stora hela fungerar vårt system faktiskt bra. VI har rättssäkerhet och demokrati. Det är bara tråkigt att några få individer ramlar mellan stolarna.

Barn ska inte behöva skiljas från sina föräldrar, sjuka människor ska inte behöva sälja allt de har och äger för att de varken är välkomna till Försäkringskassan eller Arbetsförmedlingen. Och barn ska inte behöva utsättas för övergrepp av sina mödrar och fäder för att socialtjänsten, skolan, samhället, grannarna tyvärr inte kan göra något.

Och våra händer är bakbundna.

Vi skulle gärna vilja göra något men vi kan inte. Vi rättar oss bara efter, partiet, kommunen, väljarna, EU, säger vi och skakar på huvudet, knyter näven i fickan och tycker att det är för jävligt att partiet, kommunen, väljarna, EU tar sådana idiotiska beslut.

Fast partiet, kommunen, väljarna, EU är vi själva. Och om inte vi tar ställning, om inte vi bryr oss eller säger ifrån när något är fel. Då kan vi fortsätta sticka huvudet i sanden, och låtsas som om vi inget kan göra, eftersom det inte är mitt ansvar, utan hela tiden någon annans.

Och någon annan finns inte.

Vi behöver verkligen #prataomdet

Följer haschtaggen #prataomdet och blir ofrivilligt provocerad. För visst, jag fattar att det är många som utsatts för saker eller utsatt sig själva för saker de mår dåligt över och det är bra att prata om det och sluta göra allt så tabu men ändå.

Hela tiden och överallt reproduceras bilden av män som förövare – kvinnor som offer. Visst, männens berättelser finns också där men de drunknar ganska mycket i flödet av berättelser från kvinnor om sexuella trakasserier, utnyttjande, oförmåga att säga nej, skammen över att ha gjort saker man ångrar.

Flödet av berättelser blir som en stor matta som bara visar den kollektiva skammen, den samlade kvinnliga erfarenheten av att vara offer, av att ”ställa upp” mot sin vilja och att ta på sig ansvaret för både sina egna och andras handlande.

Det handlar om att våga säga nej, om att inte ha sex när man druckit alkohol, om att man gjort dumma val och låtit sig utnyttjas, om att man inte gått när man kunnat.

Jag tycker det är dags för tjejer att släppa skammen. Och att ta ansvar för att även tjejer kan göra dåliga val och att det är ok.

Det är mänskligt att bli kär i fel person, att vilja ha sex fast man inte borde, att utsätta sig för risker. Män gör det och kvinnor gör det men det är tydligen bara kvinnor som ska skämmas för det.

Jag säger inte att det inte finns orättvisor, förnedring och och situationer där män hänsynslöst utnyttjar kvinnor. Men ska vi snacka gråzoner så tycker jag vi ska sluta skämmas. Skammen är en del av skulden och den som skäms tar också på sig skulden, medvetet eller omedvetet.

Mitt råd till den som skäms är, gå vidare. Lär dig något, men släpp skammen och gå vidare, kanske lite stukad men lite klokare. Livet är liksom aldrig en räkmacka

 

Nej tack bubblan

Jag blev inbjuden till en stängd grupp på Facebook vid namnet bubblan. Med en massa folk jag känner igen från twitter som diskuterade en massa saker som kunde ha diskuterats på twitter så jag förstod inte riktigt meningen med den gruppen, men jag gick med för att kolla läget.

Gruppens syfte var att återskapa ”Jaiku-bubblan” men eftersom jag aldrig höll på med Jaiku tror jag inte riktigt att jag var målgruppen för det där.

Jag tycker ändå det är intressant som fenomen att människor som dagligen diskuterar på twitter känner behovet av att diskutera samma saker fast i en kontrollerad miljo (stängd grupp). Och den enda anledningen jag ser till det är att man vill kontrollera vem som får delta i samtalet.

Men det slutar inte där. Idag gick jag in i bubblan som verkar vara en mycket aktiv grupp och möts av en tråd där en av bubbelmedlemmarna kritiserar en annan för att vara ett troll. Efter hur många dagar? Och 200 inbjudna gruppmedlemmar. Det säger något om hur högt i tak det är i den gruppen.

Så jag säger tack men nej tack till er klubb för inbördes beundran. Vill ni diskutera med mig finns jag på twitter.

 

Personlighetstest vs mångfald

Jag började fundera när jag på kort tid såg flera personer utan någon som helst koppling till varandra ha med sin Myer-Briggs-profil i presentationer av sig själva.

Nu är det tydligt väldigt vanligt att man i rekryteringar använder sig av det populära MBIT-testet, och jag funderar på vad syftet med det är.

För ju mer man tänker på det desto mer osannolikt blir det att varje person skulle tillhöra en av 16 personlighetstyper, by default. Att det skulle finnas 16 olika personligheter och att man alltid i alla situationer skulle agera och reagera enligt mönstret för den typ man tillhör?

Kan man ens dela in mänskligheten i 16 olika ”typer” är det inte lite skallmätarvarning på det? Och vad är det som avgör vilken typ man blir, är det arv eller miljö? Och om det är miljö, borde då inte personlighetstypen kunna ändras över tid?

Jag skulle vilja veta hur forskarna ser på det här med personlighetstest. Kan man säga att de är vetenskapligt underbyggda och om de är det, vilken funktion fyller de?

Om jag bara ser till mig själv så trivs jag bättre i grupper som består av människor med olika social bakgrund. Jag blir väldigt obekväm i homogena grupper där alla har samma värderingar, världsbild och bakgrund. Jag vet inte varför, men så är det. Homogeniteten får mig alltid att känna mig annorlunda och i underläge och jag tror inte att jag är helt ensam om det.

Så jag funderar vidare…

Om det nu är så viktigt att ha olika personlighetstyper (enligt Myer Briggs-skalan) i till exempel en ledningsgrupp. Varför är det inte lika viktigt att ha personer med olika kön, sexuell läggning, nationalitet, klass och bakgrund?

Och vidare, om man hamnar i en situation där man behöver göra ett personlighetstest, i en jobbsökarsituation till exempel. Vad skulle hända om man sa att man tycker ett personlighetstest är lika relevant som ett horoskop. Skulle man få jobbet då?

Jag vet bara att jag är personlighetstypen M.I.A.J (Måste Ifrågasätta Allt Jämt)

 

Så slutar varenda diskussion om sexism…

 Läste den här på Twitter för ett par dagar sedan. Så bra att jag ler. Och väljer att dela vidare.

Från the next web

Om webbnördar och framtidens journalistik

Nyligen hemkommen från den första av två internetdagar försöker jag samla ihop intrycken. Eftersom jag inte är någon teknikkramare utan mer intresserad av innehåll valde jag konsekvens spåret om mediernas framtid. Ett val som kändes lite nja…

För om utvecklingen på webben går rasande fort framåt verkar de svenska (vet inte hur det ser ut internationellt) gammelmedierna mest stå och stampa, förvirrade och utan framtidstro. Jag hade kanske förväntat mig mer exempel på vad som verkligen görs på marknaden just nu men fick intrycket av att man mest kliar sig i huvudet och fruktar framtiden. Men varför?

Medieforskaren Olle Findahl visade hur både tidningsläsandet och TV-tittandet förvisso tappar mark gentemot webben men inte på långa vägar så mycket som man skulle kunna tro, och i slutändan konsumerar vi faktiskt mer medier nu än vi gjort någonsin innan. Så vad är problemet?

Det stora problemet är förstås att tidningsutgivarna inte vet hur de ska ta betalt för sin produkt när den flyttar från papperstidningen till webben eftersom det finns en allmänt spriden uppfattning om att man inte kan ta betalt för saker på webben.

Då kan man antingen anamma Aftonbladets strategi och utveckla kringtjänster, t ex viktklubbar, sömnklubbar och webbshoppar eftersom man är smärtsamt medvetna om att ingen vettig människa skulle betala för innehållet på Aftonbladet.se

Eller så kan man göra som Bonniers och fråga sig vad det är man gör och jobba på att göra det bättre.

För vad är det som gör att Mama säljer bra när nätet översvämmas av mammabloggar, babysajter och en massa material som är helt gratis att konsumera?

Det handlar om paketering. Det handlar om att vi som konsumenter är beredda att betala för upplevelsen det är att köpa ett magasin där någon annan gjort ett urval och en paketering TROTS att det finns så mycket gratis där ute på webben.

För vad Tidningsutgivarna och hela mediebranschen verkar ha missat är en sak som Joe Cole tog upp i sin Keynote – nämligen att vi människor inte vill ha för mycket att välja på. En restaurang med 80-sidig meny är definitivt sämre än en restaurang med 8-10 rätter.

Och jag tror inte att vi är så fundamentalt olika när det gäller hur vi konsumerar nyheter. Bara för att vi har möjlighet att ta del av all världens nyheter, när vi vill och hur vi vill betyder det inte att vi gör det. För vad är det som gör att den svenska twittereliten gemensamt diskuterar vindsvåningar?

Jag tror att det handlar om sammanhang. Det handlar om identitet och att vi vill vara en del av diskussionen. Jag tror att Benedict Andersons Imagined Communities är precis lika aktuell idag som när den kom, det är bara det att internet har snabbat på utvecklingen av nya föreställda gemenskaper.

Om man lyssnar till en del webbentusiaster låter det som om journalistiken som företeelse är på väg att dö ut. För vad behöver vi medier, journalister och redaktörer till när det finns bloggar, sociala nätverk och flöden där ute som ger oss tillgång till allt som händer när det händer?

Min egen reflektion är att webben är en enorm möjlighet när det gäller nya sätt att distribuera nyheterna på men att nyheterna i sig fortfarande måste komma någonstans ifrån. Och det är där de etablerade medierna har chansen att positionera sig. Genom att göra det de är bra på och göra det ännu bättre. För trots att mitt eget nyhetsflöde mest består av länkar, tweets och blogginlägg så bottnar diskussionen nästan alltid i en nyhet någonstans på en nyhetssajt.

Vilken privatperson som helst kan ta ett foto på en spektakulär händelse och publicera den på nätet, men sen då? Vem är det som skapar sammanhang och analys, som plockar upp kommentarer och åsikter och sorterar ut det relevanta från det irrelevanta. Som förmedlar nyheter med trovärdighet? Kanske behövs inte sådana filter alls, men jag tror att de fyller en funktion. Jag tror nämligen att vi skulle bli helt knäppa av att helt ofiltrerat försöka simma genom det enorma nyhetsflöde som ständigt surrar kring oss.

Där finns det en stor kostym för de traditionella medierna att fylla men de kan inte göra det om de inte går till botten med vad som är deras uppdrag.

Jag tror att hela branschen skulle behöva se över sin självbild. För vem tror på en yrkeskår som inte ens tror på sig själv?  Som inte är beredd att betala för sina journalisters kompetens (hur många journalister tjänar inte bättre som PR-konsulter?) och som utarmar sin trovärdighet genom att blanda ihop köpt och redaktionellt innehåll.

Jag har ingen aning om hur framtidens medieklimat kommer se ut, men jag är övertygad om att den som med trovärdighet kan förmedla snabba relevanta nyheter och agera guide i den digitala djungeln kan positionera sig såväl lokalt som globalt. Det verkar inte de svenska mediejättarna ha fattat än.

  • Arkiv

  • Kategorier

  • Meta