Om den geografiska klyftan mellan nya och gamla medier

Eller varför vi måste höja blicken lite i den pågående elitdebatten

Jag funderade (senast igår faktiskt) på vad som hände med förortsjournalistiken och när jag idag läser på DN om att nya tidningar vill ge en annan syn på förorten blir jag både glad och bedrövad, och undrar vad det var som hände egentligen? Eller snarare, varför så lite har hänt.

Det fanns för ett par år sedan en vilja att bredda det svenska medieperspektivet till att innehålla fler röster och infallsvinklar än den traditionella vita medelklassens.

Gringo och mitt eget Slummer samt den numera etablerade Södra sidan som ger ut lokala nyheter i södra stockholm var alla delar av en rörelse som kände ett behov av att bryta med perspektiven, se saker från andra håll och sticka en pinne i den svenska mediemyrstacken. Medborgarjournalistik var ett ord som ofta nämndes i sammanhangen och jag tror att det var DN som till och med hade en egen redaktion för medborgarjournalistik.

Sen kom den stora sociala-medie-boomen. Plötsligt kunde alla skapa en blogg, ett twitterkonto och en facebooksida.  Internet für alle och digital demokrati skulle i grunden revolutionera det svenska medielandskapet och det fanns en känsla av att utvecklingen på webben skulle komma att revolutionera världen.

Och visst har de nya medierna tagit plats i det offentliga samtalet. Numera refereras det om inte ofta så ändå ganska frekvent till både bloggar och twitter i gammelmedia (d vs radio, tv och tidningar) och den som är aktiv i sociala medier har ganska stora möjligheter att påverka det offentliga samtalet. Ett bra exempel är blogginlägget sveket som kom att dominera de sista dagarna av förra årets valrörelse.

Men vad har egentligen förändrats? I grunden?

Fortfarande har vi ett medieklimat som göder och återupprepar de stereotypa bilder av storstad mot förort (och för den delen storstad mot landsbygd) där den välanpassade medelklassen har det sk problemformuleringsprivilegiet.

Det blev väldigt tydligt för mig när jag läste artikeln om de nya förortstidningarna att ingenting egentligen har förändrats under de senaste sex åren. Trots en omvälvande medieutveckling där de gamla jättarna tampas med vikande lönsamhet och nya kreativa initiativ borde ha större chanser än någonsin att lyckas så pratar vi fortfarande om samma saker.

De gräsrotsinitiativ som föds ur förortsbornas frustration av att bli marginaliserade och inte tagna på allvar sker fortfarande till största delen i gamla traditionella medier. De skriver papperstidningar när journalistkåren själva håller på och vänder papperstidningen ryggen. Och på så sätt blir den digitala klyftan synlig på ett nästan geografiskt sätt. (en kreativ människa skulle säkert kunna ploppa ut de svenska sociala-medie-användarna på en google maps-karta)

Inom twittereliten pratar vi deltagande, interaktion och sociala medier (med varandra) samtidigt som förortsrörelserna hyllar papperstidningen.

Vi pratar om varandra istället för med varandra.

– Är det på papper är det påriktigt. Allt händer på internet ändå, i alla fall för oss ungdomar. Vi är ute på Facebook, vi msn:ar och mejlar, en stor del av vår värld är där. Vi behövde något mer äkta, något som man kan se och ta på, det blir mer på allvar då, säger Ailin Moaf.

Och det är där jag tycker vi borde diskutera elitproblematiken.

Att tillhöra en politisk, ekonomisk och medial elit, är inget dåligt i sig och jag håller med Joakim Jardenberg om att det är skillnad på elit och elitism. Men jag tycker att vi som tillhör en begränsad och priviligierad grupp har en skyldighet att inte stänga in oss i vår lilla ankdamm och bara vara nördiga med varandra. Det är det jag menar med elitism.

Det handlar inte om vem som är bäst på att twittra, vem som har högst klout eller vem som har flest followers i en begränsad krets av tyckare, påverkare, konsulter och politiker.

Om vi lyfter blicken lite så tycker jag att vi alla borde fundera lite över vad vi ca 36 000 aktiva svenska twittrare gör med vår makt att påverka. Det kanske låter pretentiöst men den som inte ser sin egen roll i sammanhanget kommer aldrig heller förstå hur bristen på perspektiv kan begränsa.

På twitter ler vi åt Filip och Fredrik,  vrider oss av skratt åt Hitler-filmer om #sswc , nickar igenkännande åt karikatyrerna i Solsidan och håller ihop vår föreställda gemenskap med ett osynligt kitt av gemensamma referenser.

Ja det förekommer såklart människor av alla bakgrunder med olika intressen, men låt oss vara ärliga en stund. De som idag dominerar samtalet i sociala medier är journalister och PR-konsulter, och hur mycket mångfald hittar man där? (det finns säkert nån som nu kommer hävda att PR-branschen är den mest mångfaldiga bransch som kan hittas, lite som politosfären)

Till sist. Jag vet att det finns många som nu kommer hävda att detta är kommunistisk tramspropaganda, att mångfald i sig inte är något eftersträvansvärt om det inte genererar pengar. Och på det svarar jag bullshit.

Mångfald är eftersträvansvärt eftersom det vidgar våra vyer, provocerar oss att ifrågasätta oss själva och tvingar oss att se saker från helt andra håll. För hur ska vi kunna tänka utanför boxen om vi inte ens ser var boxen tar slut?

Följande inlägg
Lämna en kommentar

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

  • Arkiv

  • Kategorier

  • Meta

%d bloggare gillar detta: