Hur man förlorar 1000 följare på en kväll

Om Bubblan #twittereliten och early adopters

Mitt lilla utbrott om #twittereliten häromdan fick oväntad spinn, besökarna på bloggen ökade med några hundra procent, kommentarerna på twitter och Google+ (där det egentligen startade) var många.

För min del slutade det kanske lite oväntat med att jag raderade mitt twitterkonto. Inte i ilska (även om jag blir ledsen av att diskutera med människor som har uppenbara manschauvinistiska tendenser) utan mer av en trötthet som jag har känt under en längre tid.

Det som hände med mitt twitterkonto, utan att jag egentligen märkte det, var att människorna jag följde till slut enbart bestod av folk som jobbar med media, webb, PR och sk early adopters.  En liten del av dessa kommer från den gamla Jaiku-bubblan som (nu är jag inte helt säker men det är såhär jag har fått det förklarat för mig) var en tjänst liknande twitter, som fanns innan twitter och användes av en ganska begränsad grupp.

Som inom alla homogena grupper odlas inom bubblan och bubblans utkanter en åsiktsgemenskap, där de som är med har en uppsättning gemensamma åsikter och uppfattningar. Som till exempel att det inte finns nån #twitterelit och att de som på något sätt skulle hävda att det finns ledande personer på den sociala-media-planen är ängsliga och avundsjuka (eller nåt sånt, elit är det fulaste man kan säga i bubblan och ibland får jag twitter-tourettes och måste skrika det rakt ut flera gånger)

Självklart finns det ledare och följare – det gör det i alla sammanhang. Att kalla early-adopters, PR-konsulter och webbevangelister för en elit är kanske att ta i, men vill man framkalla en reaktion är det definitivt ordet man ska använda.

Den sociala-medie-eliten, webb-eliten eller twittereliten kan liknas ungefär vid den vanliga medieeliten. Alla som någon gång läst journalistik vet att det hos journalister finns en stark känsla av att vara oberoende och spegla verkligheten – att vara en sanningssägare helt enkelt. Och den som ifrågasätter den rådande sanningen är inte speciellt populär där. Ungefär samma självbild verkar finnas hos early adopters. Det är de som testar saker först och vet hur man gör och varför.

Men jag gillar early adopters. De går före, testar nya saker, ser var utvecklingen på webben är på väg och sprider det vidare till sina följare, driver utvecklingen vidare helt enkelt.

Problemet är bara att bubblan i mina ögon har blivit inavlad. Man diskuterar sociala medier i sociala medier och samtidigt som man lever på att sprida sin kunskap vidare och lär företag hur de ska handskas med sociala medier har man inget egentligt intresse av att sprida användningen till en större grupp.

Man trivs så mycket i sin bubbla i sin bekväma åsiktsgemenskap och med sina gemensamma värderingar att man tycker att det är bra så. Man har inget behov av att göra sociala medier till något annat än en plaskdamm för PR-konsulter, journalister, tekniknördar och politiker.

Det hela blir lite som ett virtuellt Almedalen, man pratar så mycket med varandra att man har glömt att det finns massor med människor utanför den egna bubblan som har helt andra intressen och som kan använda nätet av helt andra behov.

Det blir jättetydligt när man tycker att debatten kring sociala medier i almedalen är på en för låg nivå, samtidigt som den stora massan är totalt ointresserad av huruvida Carl Bildt twittrar eller inte. Klyftan mellan de som använder sociala medier dagligen och de som inte gör det är så stor att det känns som om man talar olika språk.

Jag tycker att internet och sociala medier är underbart. Att vanliga människor (som alltså inte jobbar själva med journalistik, PR eller politik) på allvar har möjlighet att göra sin röst hörd och i viss mån utmana mediers och politikers åsiktsmonopol och agendor är revolutionerande.

Jag förstod storheten i det när jag precis skapat mitt twitterkonto i början på 2009. En av de första människor jag började följa var Gudrun Schyman (jag hade läst nånstans att hon använde twitter) och min glädje var enorm när jag skrev en fråga och fick svar. Att kunna diskutera sakfrågor direkt med en ledande politiker! För mig var det helt fantastiskt.

Jag tycker att fler borde blogga, twittra, hitta sina gemenskaper på nätet och använda de tekniker som finns tillgängliga för att skapa, diskutera, förändra och berika sina liv.
Men jag vet inte om den bubbla av early adopters, journalister och PR-konsulter som jag tidigare diskuterat med är intresserade av att diskutera samma saker som jag.

Så därför förlorade jag 1000 följare på en kväll, och börjar nu om med twitter på mitt sätt.
Självklart får ni gärna följa mig på twitter (@RealRaftsjo)  men den här gången ska jag försöka bredda mitt flöde till att innehålla mer än bara meta-meta-meta-diskussioner.

En som iallafall erkänner sig till twittereliten är Emanuel Karlsten – ett ganska gulligt inlägg

Tidigare inlägg
Följande inlägg
Lämna en kommentar

7 kommentarer

  1. Jag tänker lite i de här banorna också – har inte varit inblandad i ”den där” diskussionen i någon nämnvärd utsträckning, men jag tänker på det när jag utforskar Google+ och finner det nästan gränslöst tråkigt. På många håll känns det som om det bara är metadiskussionerna som ryms – och i min värld är de mest ett nödvändigt ont när man testar en ny tjänst, men egentligen har inte de frågorna ett så stort egenintresse…

    Hursomhelst, jag hann nog aldrig börja följa ditt gamla twitterkonto, men har redan slängt mig över ditt nya…! 🙂

    Svara
  2. Jag känner hur dina tankar möter mina, samma idé har slagit mig, att börja om från början och försöka undvika allt det där tjafset som tröttar ut …

    … eller så kanske jag ska erkänna mina egentliga intressen fullt ut och sortera bort allt som bara handlar om sociala medier, pr och reklam.

    Tänkvärt.

    Svara
  3. Jenny:
    För min del känns det som om det inte blir så mycket diskussion eftersom man konsekvent ignorerar den som har ett annat perspektiv eller ifrågasätter. Det som blir kvar och är safe att diskutera är då tillslut bara den senaste tekniken känns det som.

    Anjo:
    Ja, jag har insett att det är lönlöst att diskutera något med nån som inte är intresserad av att diskutera.

    Jag tycker förstås att precis som det finns en levande mediekritik så borde det finnas plats för en sociala-medier-kritik men trots allt är det bara 35 000 aktiva twittrare i Sverige så vi kanske inte är mogna för det än?

    Det blir bara tjafs och pajkastning och frågan om hur hälsosamt det är (ur ett maktperspektiv) att PR-konsulter, journalister och politiker simmar i samma twitterdamm hamnar liksom i skymundan.

    Så jag försöker starta om och så får vi se var jag hamnar då

    Svara
  4. Intressant. Jag skrev – med en helt annan infallsvinkel – om den här tendensen till navelskådning för ett par år sedan på Newsmill (på den tiden man fortfarande hade hopp om Newsmill): http://www.newsmill.se/artikel/2009/03/24/marklundaffaren-visar-pa-bloggosfarens-omognad-0

    Numera lägger jag skulden för det här inte så mycket på #bubblan eller #twittereliten eller #bloggosfären (som var och är ett jävla ord) utan på trögheten hos oss andra att ta plats på arenan. ”Eliten” ska hålla på med det den gör (och för mig framstår #flickjox som väldigt oskyldigt) men problemet är att i Sverige är ”eliten” uppåt 75 procent av Twitter känns det som. Och då blir det skevt.

    Svara
  1. Elit och elitism, två helt olika saker | jardenberg unedited
  2. Twitters maktelit skadar sig själva om de brister i dialog « Nattens bibliotek
  3. Mitt 2011 | Raftsjö

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

  • Arkiv

  • Kategorier

  • Meta

%d bloggare gillar detta: