Om webbnördar och framtidens journalistik

Nyligen hemkommen från den första av två internetdagar försöker jag samla ihop intrycken. Eftersom jag inte är någon teknikkramare utan mer intresserad av innehåll valde jag konsekvens spåret om mediernas framtid. Ett val som kändes lite nja…

För om utvecklingen på webben går rasande fort framåt verkar de svenska (vet inte hur det ser ut internationellt) gammelmedierna mest stå och stampa, förvirrade och utan framtidstro. Jag hade kanske förväntat mig mer exempel på vad som verkligen görs på marknaden just nu men fick intrycket av att man mest kliar sig i huvudet och fruktar framtiden. Men varför?

Medieforskaren Olle Findahl visade hur både tidningsläsandet och TV-tittandet förvisso tappar mark gentemot webben men inte på långa vägar så mycket som man skulle kunna tro, och i slutändan konsumerar vi faktiskt mer medier nu än vi gjort någonsin innan. Så vad är problemet?

Det stora problemet är förstås att tidningsutgivarna inte vet hur de ska ta betalt för sin produkt när den flyttar från papperstidningen till webben eftersom det finns en allmänt spriden uppfattning om att man inte kan ta betalt för saker på webben.

Då kan man antingen anamma Aftonbladets strategi och utveckla kringtjänster, t ex viktklubbar, sömnklubbar och webbshoppar eftersom man är smärtsamt medvetna om att ingen vettig människa skulle betala för innehållet på Aftonbladet.se

Eller så kan man göra som Bonniers och fråga sig vad det är man gör och jobba på att göra det bättre.

För vad är det som gör att Mama säljer bra när nätet översvämmas av mammabloggar, babysajter och en massa material som är helt gratis att konsumera?

Det handlar om paketering. Det handlar om att vi som konsumenter är beredda att betala för upplevelsen det är att köpa ett magasin där någon annan gjort ett urval och en paketering TROTS att det finns så mycket gratis där ute på webben.

För vad Tidningsutgivarna och hela mediebranschen verkar ha missat är en sak som Joe Cole tog upp i sin Keynote – nämligen att vi människor inte vill ha för mycket att välja på. En restaurang med 80-sidig meny är definitivt sämre än en restaurang med 8-10 rätter.

Och jag tror inte att vi är så fundamentalt olika när det gäller hur vi konsumerar nyheter. Bara för att vi har möjlighet att ta del av all världens nyheter, när vi vill och hur vi vill betyder det inte att vi gör det. För vad är det som gör att den svenska twittereliten gemensamt diskuterar vindsvåningar?

Jag tror att det handlar om sammanhang. Det handlar om identitet och att vi vill vara en del av diskussionen. Jag tror att Benedict Andersons Imagined Communities är precis lika aktuell idag som när den kom, det är bara det att internet har snabbat på utvecklingen av nya föreställda gemenskaper.

Om man lyssnar till en del webbentusiaster låter det som om journalistiken som företeelse är på väg att dö ut. För vad behöver vi medier, journalister och redaktörer till när det finns bloggar, sociala nätverk och flöden där ute som ger oss tillgång till allt som händer när det händer?

Min egen reflektion är att webben är en enorm möjlighet när det gäller nya sätt att distribuera nyheterna på men att nyheterna i sig fortfarande måste komma någonstans ifrån. Och det är där de etablerade medierna har chansen att positionera sig. Genom att göra det de är bra på och göra det ännu bättre. För trots att mitt eget nyhetsflöde mest består av länkar, tweets och blogginlägg så bottnar diskussionen nästan alltid i en nyhet någonstans på en nyhetssajt.

Vilken privatperson som helst kan ta ett foto på en spektakulär händelse och publicera den på nätet, men sen då? Vem är det som skapar sammanhang och analys, som plockar upp kommentarer och åsikter och sorterar ut det relevanta från det irrelevanta. Som förmedlar nyheter med trovärdighet? Kanske behövs inte sådana filter alls, men jag tror att de fyller en funktion. Jag tror nämligen att vi skulle bli helt knäppa av att helt ofiltrerat försöka simma genom det enorma nyhetsflöde som ständigt surrar kring oss.

Där finns det en stor kostym för de traditionella medierna att fylla men de kan inte göra det om de inte går till botten med vad som är deras uppdrag.

Jag tror att hela branschen skulle behöva se över sin självbild. För vem tror på en yrkeskår som inte ens tror på sig själv?  Som inte är beredd att betala för sina journalisters kompetens (hur många journalister tjänar inte bättre som PR-konsulter?) och som utarmar sin trovärdighet genom att blanda ihop köpt och redaktionellt innehåll.

Jag har ingen aning om hur framtidens medieklimat kommer se ut, men jag är övertygad om att den som med trovärdighet kan förmedla snabba relevanta nyheter och agera guide i den digitala djungeln kan positionera sig såväl lokalt som globalt. Det verkar inte de svenska mediejättarna ha fattat än.

Tidigare inlägg
Följande inlägg
Lämna en kommentar

2 kommentarer

  1. När ska vi luncha igen? Thai denna gång? Kram

    Svara
  2. absolut! nästa vecka kanske?

    Svara

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

  • Arkiv

  • Kategorier

  • Meta

%d bloggare gillar detta: