Så går vi sönder

Jag förstår verkligen att hemmafrulivet har fått ett uppsving. Och jag är ganska säker på att det inte har med desperate housewifes, 50-talsnostalgil eller längtan efter amerikanska ideal att göra.

(det jag däremot inte förstår är varför inte fler män vill vara hemma)

Det finns nämligen ingenting som är mer otacksamt som att försöka ha en karriär och ha familj. Oavsett hur hårt du jobbar finns det alltid nån du sviker, om så bara dig själv. Vi stressar och biter i hop, och bryter ihop med jämna mellanrum och försöker nå upp till målen som alltid bara är en liten bit bort men ändå alltid utom räckhåll.

Att vara heltidsarbetande småbarnsmamma är

  • att alltid vara den som inte kan stanna kvar på jobbet en kvart extra eftersom du vill hinna träffa barnen innan de somnar
  • Att vara den som inte kan ta ledigt alla studiedagar, 12-dagar, lov och planeringsdagar och som hämtar och lämnar när det nästan är tomt på fritids
  • Att vara den som tvingas ställa in möten eftersom barnen blir sjuka (trots att du delar upp VAB-dagarna med den jämställda pappan)
  • Att vara den som kräver total effektivitet av både dig själv och andra eftersom det inte finns några marginaler att spela med
  • Att vara den som går sönder en liten bit i taget varje gång det inte går

Och hade jag haft möjlighet hade jag också varit hemma med barnen några år, trots att jag älskar att jobba och trots att jag egentligen inte alls trivs med att gå hemma och fixa och trots att det går emot min övertygelse om att män och kvinnor borde ha rätt att göra de livsval de vill.

Men priset är så högt

Tidigare inlägg
Följande inlägg
Lämna en kommentar

1 kommentar

  1. Nu satte du verkligen huvudet på spiken, jag undrar vem den är som lyckas kombinera småbarn och heltidsjobb. Jag lyckas då inte, utan precis som du säger, går sönder bit för bit. Just nu har vi tokdeadline och ligger en bra bit efter, vi har varit en man kort pga av en viss chefs sjukdom. Självklart får liten vattkoppor o jag måste vabba. Försöker jobba igen när hon sover, men några åtta timmar får jag ju inte ihop. Jag får bara skit från mitt jobb o allt jag gör kritiseras. När man ständigt får höra att man inte duger till börjar man tillslut tro på det, fast man vet att det inte är sant och att man sliter o gör sitt yttersta för att göra ett bra jobb. Suck.

    Svara

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

  • Arkiv

  • Kategorier

  • Meta

%d bloggare gillar detta: