Krönikör

Jag antar att jag nu med gott samvete kan kalla mig krönikör. Fast jag vet inte om det är bra eller dåligt? Ibland tröttnar jag som fan på mina egna åsikter. Här är iallafall min senast publicerade krönika.
Finns att läsa i senaste numret av Sekotidningen.

Behåll ert dåliga samvete! (det är inte jag som satt rubriken)

Så var sommaren över. Regnigt , tråkigt och grått. Inte alls lika många trevliga middagar som förväntat, ingen solbränna och inga sköna vinkvällar på balkongen. Den ena efter den andra i min bekantskapskrets börjar antingen berätta om sina underbara semesterveckor i Grekland eller sina planer att resa bort till hösten.

Alltså börjar även jag se mig omkring efter en charterresa. Kanske Kanarieöarna i oktober, eller varför inte Thailand över jul och nyår?

Tills samvetet kommer ikapp mig. Charter har ju gått från att bara vara töntigt och medelsvensson till att betraktas som den värsta miljösynd man kan begå. Summan av de miljöförstörande utsläpp som produceras av flygplan på väg till varmare platser, vitare stränder och godare mat är svindlande. Och där står jag med mitt dåliga samvete. Hur kunde jag ens tänka tanken?

Men är det inte lite underligt ändå? Att precis när det har blivit så biligt att resa att även en låginkomsttagare har råd att byta den regniga svenska sommaren mot en vintervecka i Thailand, eller tillbringa en romantisk weekend i Paris då blir dessa aktiviteter något man bara ägnar sig åt om man inte vet bättre.

Och lika underligt är det att de som oftast påpekar hur illa det är är samma personer som i åratal åkt utomlands två gånger om året och som inte drar sig för att plocka frekwent-flyer-poäng på sina livsviktiga affärsresor. Den övre medelklassen har råd att köpa sig fria med en extra miljöavgift när de reser. Vi andra får bara skämmas.

Det är ungefär samma logik som får priviligerade västerlänningar att sucka om världens undergång när kineserna börjar köpa bil, samtidigt som de gnäller om vägtullar eller höjda bensinpriser.

Själv åker jag kollektivt, sorterar sopor och har varit på sammanlagt tre charterresor i hela mitt liv.

Den första resan räknas inte eftersom den gick med tåg ner till Italien. Min pappa var lokförare så det blev förmodligen billigast så även om det var en pina att som femåring spendera fyra dygn på ett tåg som på den tiden inte ens hade luftkonditionering.

Nästa resa utspelade sig i Bulgarien 1989, innan murens fall. Och visst var det varmt! Det var faktiskt värmerekord den veckan så jag höll mig mest inomhus, badade i så kallt vatten som möjligt i hotellbadkaret samtidigt som resten av resenärerna höll på att gå under av en ovanligt elak magsjuka.

Den sista resan gick till Ibiza när jag som 19åring lyckats skrapa ihop tillräckligt mycket pengar på mitt McDonaldsjobb för att ta en obetald semestervecka och åka till partyparadiset. Konstigt nog är minnena från den veckan något suddiga.

Därför ber jag om dispens denna gång. En veckas sol och värme och grekisk sallad är allt jag begär. Och medelklassen kan behålla sitt dåliga samvete.

Tidigare inlägg
Följande inlägg
Lämna en kommentar

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

  • Arkiv

  • Kategorier

  • Meta

%d bloggare gillar detta: