Så det blir inte så mycket bloggat av mig för tillfället. Varken här eller nån annanstans. När jag kommer hem från jobbet är det sista jag vill att öppna datorn. Men jag bjuder på ett litet inlägg ändå nu när jag dricker mitt morgonkaffe. Lugnaste stunden på dagen.

Min vecka i bilder

nyfrissad

todo-listor

arbetsredskap

inviger skidmössan – äntligen vinter!

Molly gillar snö

Idag gick jag och Molly ut i snön och iväg till Sats där jag började dagen med ett välbehövligt yogapass. Jag var inte alls sugen på det innan så det var extra skönt att koppla bort hjärnan och jag är nöjd över att ha klarat av kråkan, i några sekunder.

positionen kråkan

Sen åkte vi och storhandlade och nu har jag suttit framför vinterstudion med en kopp kaffe. Om ett tag ska jag göra sjömansbiff.

Varför kan inte alla dagar vara söndagar?

På shoppinglistan finns:

• skidbyxor till mig
• Goggles till mig och Lea
• En skidmössa
• Nya allvädersstövlar till Molly
• Trosor

Jag tror att det var allt

Reabrallor från Stadium

Det påminde mig lite om när jag i tidiga tonåren insåg att jag aldrig skulle få den där långa smala modellkroppen som jag (och alla mina vänner) så högt eftersträvade utan var tvungen att leva med mina korta ben och 160 cm resten av livet. Lite sorg och lite uppgivenhet.

Igår insåg jag att jag är som jag är, och oavsett hur hårt jag jobbar på att dölja det så kommer min personlighet förbli densamma. Jag förstår att det förstås går att leva med att vara blyg, associal och lite korkad men det hade förstås varit lättare att ha en ”winning personality” istället för en defekt sådan.

Det här är inte en orgie i självömkan, bara ett konstaterande. Jag menar, jag har ju fått ett alldeles utmärkt liv trots att jag inte är 176 cm lång, smal och underskön. Men i mitt tonårsperspektiv såg jag inte att det var möjligt.

Jag är säker på att det går att utvecklas på jobbet, göra karriär och växa där utan att vara supersocial, ha pondus och vara en som folk lyssnar på, det känns bara inte så just nu.

Jag känner att jag står still och stampar på samma plats utan några möjligheter att växa, utvecklas, få visa vad jag faktiskt är bra på. Och det värsta av allt är att jag inte tror att någon förväntar sig nåt mer.

Så hur ska jag ta mig ur det? Hur ska jag kunna göra det jag är bra på och tycker är kul utan att behöva lägga ner all energi på att ändra den jag är. På nåt sätt går det väl, jag har bara inte listat ut hur än….

Det här är min spellista för dagen

Nu ligger jag förvisso sist med mina 3:10 och dagens vinnare hamnade på 3:35 så ni förstår ju pressen nu.

Nästa gång ska jag be nån filma oss. Kan bli ett kul inlägg

Så nu måste jag skynda mig att inhandla ett par skidbyxor och goggles innan den 1/2 då shoppingstoppet börjar.

ett par rosa kanske?

Självklart är jag på! Och eftersom det alltid är lite roligare att tävla mot nån annan än sig själv så tvingade jag med några kollegor också. Idag lyckades vi alla stå 2 minuter men nu jävlar ska det planktränas. Tänker att det kan vara bra för löpningen också om jag nu ska springa milen snart.

Så mot plankan!

Tiden är en helt annan historia, stressen över tvättberget som ska vikas, renovering som ska slutföras, läxor som ska läsas och mat som ska planeras, inhandlas och lagas vet ingen gräns.

Då därför har jag tänkt göra ett litet experiment för att se hur mycket (lite) pengar vi kan klara oss på utan att det blir ett stressmoment i sig. För om det visar sig att vi kan klara oss med 5000 kr mindre i månaden skulle vi ju kunna växla in de pengarna i kortare arbetstid och kanske få ett mer harmoniskt vardagsliv.

Projektet börjar den 1 februari och tills dess ska jag ha tänkt igenom det noga och lagt upp en strategi. Tanken är att jag ska ha konsumtionsstopp tills vi åker till London i slutet av april.

Vad tror ni? Kommer jag fixa det?