Jag slogs av en insikt igår som var allt annat än trevlig. Den poppar väl i och för sig upp med jämna mellanrum men igår blev det extra klart.
Det påminde mig lite om när jag i tidiga tonåren insåg att jag aldrig skulle få den där långa smala modellkroppen som jag (och alla mina vänner) så högt eftersträvade utan var tvungen att leva med mina korta ben och 160 cm resten av livet. Lite sorg och lite uppgivenhet.
Igår insåg jag att jag är som jag är, och oavsett hur hårt jag jobbar på att dölja det så kommer min personlighet förbli densamma. Jag förstår att det förstås går att leva med att vara blyg, associal och lite korkad men det hade förstås varit lättare att ha en “winning personality” istället för en defekt sådan.
Det här är inte en orgie i självömkan, bara ett konstaterande. Jag menar, jag har ju fått ett alldeles utmärkt liv trots att jag inte är 176 cm lång, smal och underskön. Men i mitt tonårsperspektiv såg jag inte att det var möjligt.
Jag är säker på att det går att utvecklas på jobbet, göra karriär och växa där utan att vara supersocial, ha pondus och vara en som folk lyssnar på, det känns bara inte så just nu.
Jag känner att jag står still och stampar på samma plats utan några möjligheter att växa, utvecklas, få visa vad jag faktiskt är bra på. Och det värsta av allt är att jag inte tror att någon förväntar sig nåt mer.
Så hur ska jag ta mig ur det? Hur ska jag kunna göra det jag är bra på och tycker är kul utan att behöva lägga ner all energi på att ändra den jag är. På nåt sätt går det väl, jag har bara inte listat ut hur än….
Britta
/ januari 20, 2012Vad bra skrivet om nödvändigheten i att acceptera sig själv som man är – även om jag inte uppfattar dig som blyg, associal och lite korkad utan motsatsen. Dessutom är du modig i mina ögon, en sanningssägare och utmanare.
Intressant att accepterandet av sig själv, den man är och hur man ser ut, faktiskt kan vara en stor förändring i sig – av inställning.
Helen Kreutz-Bolander
/ januari 20, 2012Det är som du säger Anna, jag ser inte din defekt för jag lider av den sjäv
Jag har funderat på samma saker under en längre tid. Det viktiga är ju att inte ge upp trots att man accepterar hur man är och med ge upp menar jag att använda hur man är som försvar för att inte göra ditt eller datt. Jag ska ta till mig Brittas kommentar ovan om att accepterande kan vara en förändring i sig.
Anna
/ januari 20, 2012Britta och Helen:
Ni är så kloka båda två, och jag tror precis som ni att insikten och accepterandet av att man är den man är, är ett stort steg i rätt riktning. Jag kan inte förändra mig i grunden, däremot kan jag försöka hitta ett sätt att organisera mitt liv så att jag slipper kämpa emot så mycket. Och det är väl dit jag inte riktigt har hittat än.
Britta
/ januari 20, 2012Har ni inte läst “Att leva ett liv, inte vinna ett krig” av Anna Kåver på ämnet acceptans så rekommenderar jag den varmt: http://www.adlibris.com/se/product.aspx?isbn=9127026825
mcsarcne
/ januari 20, 2012Räkna dina välsignelser. Räkna allt du faktiskt uppnått. Och då menar jag inte L och M, jag menar det du gjort. Du har tagit dig igenom utbildningar, du har jobbat på flera olika ställen, du har lärt dig saker, du har bott utomlands, du har… Jag tror att mycket av den här frustrationen du beskriver beror på att man faktiskt inte självklart får ett diplom, något erkännande för allt man genomför och gör. Så gör det själv. Fundera över vad du gör och vad du gjort, vad du har varit tvungen för att uppnå för att du är där du är. Ge dig själv lite cred.
Jag uppfattar dig inte alls så som du beskriver dig själv. Jag uppfattar dig som duktig och kompetent, och också ganska modig i det att du säger det du tänker även om det går lite mot strömmen – jag tänker t.ex på den där härvan runt “twitterelit”-diskursen och det är en rysligt bra egenskap.
Anna
/ januari 20, 2012Essa: jo det är klart jag borde ge mig själv lite cred. Men det är det där med att sticka ut hakan, gör man det får man vara beredd på en smäll eller två och ibland blir det en smäll för mycket. Men som sagt, jag lägger mig inte ner och dör. Ibland måste man bara vila lite