Nu går veckorna sådär rasande fort igen och dagarna är fulla med jobb inför det stundande varumärkesbytet nästa vecka. Det är ungefär trehundra miljoner små detaljer att tänka på och då lovar jag att nånting viktigt är säkert glömt.

Så det blir inte så mycket bloggat av mig för tillfället. Varken här eller nån annanstans. När jag kommer hem från jobbet är det sista jag vill att öppna datorn. Men jag bjuder på ett litet inlägg ändå nu när jag dricker mitt morgonkaffe. Lugnaste stunden på dagen.

Min vecka i bilder

nyfrissad

todo-listor

arbetsredskap

inviger skidmössan – äntligen vinter!

Jag älskar söndagar, det är min favoritdag på hela veckan. Oftast lugnt, skönt och inga måsten.

Molly gillar snö

Idag gick jag och Molly ut i snön och iväg till Sats där jag började dagen med ett välbehövligt yogapass. Jag var inte alls sugen på det innan så det var extra skönt att koppla bort hjärnan och jag är nöjd över att ha klarat av kråkan, i några sekunder.

positionen kråkan

Sen åkte vi och storhandlade och nu har jag suttit framför vinterstudion med en kopp kaffe. Om ett tag ska jag göra sjömansbiff.

Varför kan inte alla dagar vara söndagar?

Jag slogs av en insikt igår som var allt annat än trevlig. Den poppar väl i och för sig upp med jämna mellanrum men igår blev det extra klart.

Det påminde mig lite om när jag i tidiga tonåren insåg att jag aldrig skulle få den där långa smala modellkroppen som jag (och alla mina vänner) så högt eftersträvade utan var tvungen att leva med mina korta ben och 160 cm resten av livet. Lite sorg och lite uppgivenhet.

Igår insåg jag att jag är som jag är, och oavsett hur hårt jag jobbar på att dölja det så kommer min personlighet förbli densamma. Jag förstår att det förstås går att leva med att vara blyg, associal och lite korkad men det hade förstås varit lättare att ha en ”winning personality” istället för en defekt sådan.

Det här är inte en orgie i självömkan, bara ett konstaterande. Jag menar, jag har ju fått ett alldeles utmärkt liv trots att jag inte är 176 cm lång, smal och underskön. Men i mitt tonårsperspektiv såg jag inte att det var möjligt.

Jag är säker på att det går att utvecklas på jobbet, göra karriär och växa där utan att vara supersocial, ha pondus och vara en som folk lyssnar på, det känns bara inte så just nu.

Jag känner att jag står still och stampar på samma plats utan några möjligheter att växa, utvecklas, få visa vad jag faktiskt är bra på. Och det värsta av allt är att jag inte tror att någon förväntar sig nåt mer.

Så hur ska jag ta mig ur det? Hur ska jag kunna göra det jag är bra på och tycker är kul utan att behöva lägga ner all energi på att ändra den jag är. På nåt sätt går det väl, jag har bara inte listat ut hur än….